Gärningsmän och anhöriga
Händer ganska ofta att jag hittar intressanta artiklar på Aftonbladet, kanske lite det som är tanken. Idag hade de en artikel om hur det är att vara anhörig till en gärningsman. De som uttalar sig i artikeln är alla anhöriga till mördare. Och jag tycker att de förtjänar en stor eloge. Det kan inte vara lätt att vara anhörig till någon som alla andra hatar, någon som gjort en sådan hemsk gärning. Att gå på stan och se hur alla vänder sig om, viskar bakom ens rygg, skickar hotbrev eller på andra sätt vänder ryggen till. Som artikeln beskriver så finns det föreningar för de som blivit utsatta för gärningen och/eller deras anhöriga, gärningsmännen kan få hjälp och "stöd" medan de sitter inne men det är få som pratar om gärningsmännens anhöriga och vilket stöd de skulle behöva.
Kan villigt erkänna att jag var ganska småsinnad innan sommaren, men att jobba på rättspsyk gör att man får en annan syn. Det fick mig också att inse att jag kan vara väldigt motsägelsefull i vissa avseenden. Jag har alltid (i alla fall så långt tillbaka jag kan minnas) tyckt att människor förtjänar en andra chans och att det inte är min plats att dömma dem för vad de gör. Sen inträffade något som gjorde att det (brottsliga handlingar) helt plötsligt kom mig väldigt nära och jag märkte att jag vad gällde alla utom just denna brottsling hade jag kvar mina värderingar. Men han/hon stod på något sätt utanför detta och hade jag kommit åt'en hade jag velat ge'n en käftsmäll. Så fick jag då erbjudande om att sommarjobba på rättspsyk och jag kom det nära på ett helt annat sätt. Jag tycker fortfarande att alla förtjänar en andra chans (vilket förmodligen retar någon) och att det inte är min plats att dömma - med detta vill jag dock inte påstå att jag accepterar deras handlingar. Enligt mig är det två skilda saker.
Kan villigt erkänna att jag var ganska småsinnad innan sommaren, men att jobba på rättspsyk gör att man får en annan syn. Det fick mig också att inse att jag kan vara väldigt motsägelsefull i vissa avseenden. Jag har alltid (i alla fall så långt tillbaka jag kan minnas) tyckt att människor förtjänar en andra chans och att det inte är min plats att dömma dem för vad de gör. Sen inträffade något som gjorde att det (brottsliga handlingar) helt plötsligt kom mig väldigt nära och jag märkte att jag vad gällde alla utom just denna brottsling hade jag kvar mina värderingar. Men han/hon stod på något sätt utanför detta och hade jag kommit åt'en hade jag velat ge'n en käftsmäll. Så fick jag då erbjudande om att sommarjobba på rättspsyk och jag kom det nära på ett helt annat sätt. Jag tycker fortfarande att alla förtjänar en andra chans (vilket förmodligen retar någon) och att det inte är min plats att dömma - med detta vill jag dock inte påstå att jag accepterar deras handlingar. Enligt mig är det två skilda saker.
Jag har såklart ingen aning om hur jag kommer reagera om jag skulle hamna i den situationen att något av mina barn (om jag får några) eller en nära anhörig till mig begår en brottslig handling, men jag hoppas att jag är stark nog att se skillnaden även då och att jag står fast vid mina värderingar och vid dem.
Anhörigförening
(Läs gärna hennes berättelse,
det borde verkligen inte gå till så)
(Läs gärna hennes berättelse,
det borde verkligen inte gå till så)
Kommentarer