Sara Med S

Det finns författare som lyckas skriva såna där texter som går rakt in i hjärtat. Författare som på nått sätt lyckas sätta ord på och beskriva ens innersta tankar och känslor. Tankar och känslor som man kanske inte själv lyckats sätta ord på. Och efter att ha läst flera av denna hans krönikor kan jag konstatera att Marcus Birro är en sådan författare. En författare som med några ord, några meningar lyckas bryta ner om inte hela så åtminstone halva min existens. En författare som är obehaglig och tilltalande på samma gång. Obehaglig just för att orden, författaren verkar se in i ditt innersta. Tilltalande för att orden, författaren får mig att känna mig mindre ensam - som att någon mer förstår.

 

Jag är så trött på mig själv, mina brister, mitt pladder och min patetiska hjälplöshet inför livet, inför allting. [...]  Det finns aldrig bara en chans till. Det finns hur många som helst. Vi är värda de där chanserna. Vi ÄR de där chanserna. [...] Är vi ämnade för ett enda öde? Är våra val oundvikliga? Hur skulle livet sett ut om jag gjort andra val?

Det mesta som verkar förvirrande och förskräckligt till en början är ofta första steget mot ett nytt och bättre liv. Även om vi inte ser det just då. Jag vet att det är så, du med antagligen. Ändå är vi så förtvivlat rädda att ta det där steget. Vi vet att vi kommer må bättre, men något; mörkret, natten, vi själva, djävulen, eller något starkt, stort och brottsligt, sliter i oss från skuggornas land. En djävulsk clown från vårt inre släpper oss inte med blicken. Fruktansvärda ögon stirrar på oss från någonstans djupt inuti. När vi inser att den clownen faktiskt också är vi, ryser vi till som när en isande kall vind drar in från ett fönster vi trodde vi stängt...