Sara Med S

 

Har skrivit om det tidigare, att jag är rädd för att vistas i skogen själv. M & M har åtminstone en gång var fått följa mig hem förbi Majlabacken när jag bodde i stan, för att jag tyckte det var otäckt att gå förbi skogen där. Varför jag tycker att det är så obehagligt att vistas nära skogen har jag inte riktigt total koll på, är ju uppväxt på landet med skog på fyra sidor av huset så det borde ju inte vara några problem. Jag tror dock att det är själva överraskningsmomentet som jag ogillar, att jag inte vet var skogens djur är och vilket håll de går åt, innerst inne förstår ju även jag att chansen att de ger sig på mig är väldigt liten men pulsen går upp ändå.

 

Häromdagen bestämde jag mig dock för att utmana mig själv lite. Hade varit i Växjö och hoppade av bussen mitt ute i skogen på vanliga platsen där mamma brukar hämta upp mig. Visste att mamma slutade samtidigt som jag hoppade av och därmed till slut skulle hinna ifatt mig och plocka upp mig. Hann gå 1-2 km på denna väg innan mamma kom och kände mig faktiskt inte så rädd. Blev skrämd av en presenning som fladdrade till precis när jag gick förbi men det hade jag blivit mitt i stan också.

 

Kanske låter lite fånigt men jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv, att jag vågade utmana mig. Jag ringde ingen för att ha nån att prata med och jag sprang inte, jag pratade/sjöng inte ens högt för att alla skulle höra att jag gick där. Jag bara gick och njöt av solen och att för andra gången i år slippa ha jackan på mig.

 

"One small step for (a) man, one giant leap for mankind"
(fast tvärtom)